Hattlös

Så fort planet tog mark fylldes mittgångarna med folk som började plocka med sitt handbagage. Visserligen hade flygvärdinnorna sagt något om att sitta på sina platser tills planet stannat och bälteslampan slocknat, men sånt imponerar inte på 300 indier med för mycket handbagage.

Jag var ung, oerfaren och naiv när jag åkte till Bombay, och hann knappt av planet innan han satte klorna i mig. En ung herre som jag skulle ha beskrivit som välklädd om det inte vore för en sak – hans kostym var gul!

När han ledde mig genom en öde gång började jag ana oråd och vände men han fick mig att fortsätta. Taxibilar i Indien är inga rymliga konstruktioner. Mannen satte sig bredvid taxichauffören och jag baxade in mig själv och min välpackade ryggsäck i baksätet.

När jag förklarat var jag skulle ville han ha betalt och han accepterade bara dollar. Jag gav honom pengarna varpå han genast protesterade. Det här är ju en endollarssedel, sa han. Märkligt, tänkte jag, jag hade väl inga endollarssedlar…

Han lämnade mig och chauffören vid en bensinmack och förklarade att jag skulle betala bensinen också. Sedan försvann han iväg mot nya offer.

Taxikillen hade ingen aning om var mitt hotell låg men därborta finns ett finfint hotell sa han och pekade. Jag tog mig ur bilen och bad honom dra åt helvete. När jag ilsket knallade iväg längst trottoaren ropade han efter mig med en bekymrad min, ungefär den där minen Bosse Ringholm brukar ha. Antar att han hade provision från hotellet på alla västerlänningar han dumpade där.

Nu kanske det låter som om jag ogillar Indien, men det gör jag inte. Jag skulle gladeligen åka dit igen. Men jag lärde mig en sak under mitt första dygn i Asien: Lita aldrig på nångon som är klädd i gult!