Pest och kolera 31 augusti 2006
Posted by Xenofoben in Allmänt.trackback
Under de fem år jag jobbade inom industrin hann jag uppleva tre platschefsbyten. Det här var en fabrik på landsbygden som tillhörde ett av landets större företag. Ingen av de nya cheferna var naturligtvis intresserade av att bli långlivade på orten, jobbet var bara ännu ett steg på karriärsstegen.
Om man tänker mer på framtida arbetsgivare än på ens nuvarande jobb är man naturligtvis inte intresserad av långsiktighet, då är det viktigare att få till stora förändringar så man har något att visa upp i sin meritförteckning.
Ett populärt sätt att visa framfötterna var (och är troligen fortfarande) att möblera om. Det fina med den metoden är att man kan visa skisser på hur det såg ut innan och hur det blev efter, och med lite tur kan man även visa diagram på hur mycket mer effektivt allting blev. Hinner det inte bli lönsamt innan man drar vidare till nästa chefsjobb kan man alltid hänvisa till att det handlade om en långsiktig investering.
Problemet är bara att det inte är helt lätt att flytta på industrirobotar, CNC-svarvar och andra tunga maskiner. Dessutom är det dyrt, så frågan är om effektiviseringarna hinner tjäna in kostnaderna innan nästa chef sätter tänderna i fabriken.
Avdelningarna flyttades vanligen under industrisemestern så hela augusti brukade gå åt till att lära sig hitta till sin nya arbetsplats. Dessutom frodades en hel del missnöje eftersom många människor ogillar alltför stora förändringar.
Om drygt två veckor är det val här i landet. Vi har egentligen bara två val, antingen status quo eller ett gäng som vill visa framfötterna så de inför nästa val kan säga att de minsann har åstadkommit ett och annat.
Frågan är vilket alternativ som är mest skrämmande…
Det där lät lite väl bittert. Har du inte fått gå optimistkonsultkurs? Det är eller var en käck grej för chefer att engagera personalen i. Fast jag vet inte om det gälde i industr?, men jag jobbade tillfälligt som diskare och fick vara med på en. Finlandsfärjan med mycket marinella -då blev man optimistisk ett tag, fast inte dan efter förstås… Man kunde visa att alla blev glada efter att ha gått endagskursen. ”Nu tycker jag vi alla tar handen och sträcker den mot hjärtat…”
Ja ä int’ bitter…
Apropå käcka grejer cheferna gjorde, före industrisemestern skulle det alltid vara festligheter i gräset utanför restaurangen med tårta, kaffe och platschefens årliga tal.
Det var en massa snack om nya friska tag efter semestern och andra floskler.
Men tårtan var vanligtvis god.
Det var väl smörgåstårta? Kanske med rom och lax om det skulle vara riktigt festligt? Lättöl?
”Sen tar vi nya friska tag” är min favoritfloskel
Tror du på fullaste allvar att man skulle kosta på smörgåstårta när arbetarna skulle på semester?
Smörgåstårta och lättöl blev det bara vid riktigt festliga tillfällen.
Nej det förstås, det blev väl ”ful-tårta” antar jag väl då? (3 bottnar med grädde och ett lingon?)
För övrigt. Känner du tu till whiskeyns rolls roys? Glen Gold? 3.75€ (ca 36 kronor för en helpava).
Du verkar gilla tårta, Per.
Jag kan inte minnas att jag någonsin trakterat lingontårta, oftast var det prinsess-varianten.
Kommer du att fira valresultatet den 17 september med lingontårta och Glen Gold?
Det är lite glest med krösa här där jag bor, så det får väl bli nån prinsessvariant. Fira? Valresultatet är för det mesta tragiskt -pest eller kolera.
Det där lät lite väl bittert.
Hej Televinken!